'Trädets tid'

som talar om vilka träd som skall planteras var, den handlar inte om hur man bekämpar ohyra på träden, den… är mycket mera än så. Christels vackra hylling till träden gör boken samtidigt till en stridsskrift för träden, som vi i en förfärande fart hugger ner enorma arealer av på vårt klot. Varje dag. Och den enkla sanningen är, att utan träden finns inget liv för oss. Utan fotosyntesen finns inget syre. Vad spelar mammon då för roll?

Enligt Christel Kvant har alla människor en relation till träd. Barndomens lönn som ger så roliga lönnäsor.  Mina tankar går osökt till körsbärsträdet vid sommarstugan som ger skir skugga men som aldrig får bär (fast skatan ser misstänkt nöjd ut). Träd är starkt förknippade med tro, och Christel Kvant berättar rikt om olika religioners heliga träd, om tro och vidskepelse. Om nutidens återvunna insikt att träd är läkande, att man mår bra av att umgås med träd. Att luta sig mot en kanske flera hundra år gammal stam ger perspektiv och lugn. Vad har detta träd varit med om under sin levnads bana? Hur många före mig har lindrat sin stress eller sorg mot stammarna i parken?

Trädets tid är en bok, en samlingsplats, där biologi, religion, kulturhistoria, framtidstro och oro över densamma, reseskildring, hälsa, barndomsminnen och mycket mycket mera möts innanför pärmarna. Som livet självt. Allt på en gång. Jag försöker läsa boken sida efter sida, men hoppar fram